Strax innan påsk skrev jag ett inlägg om Sverigedemokraterna, sossarnas pampfasoner och vänsterns oförmåga att faktiskt göra något vettigt och konkret vad gäller frågan om ”invandringen”. Jag fick ett mycket intressant och läsvärt svar från Leo Sundberg (SD-avhoppare) som jag gärna ville publicera som ett enskilt inlägg på bloggen.
Så, med Leos tillåtelse kommer här kommentaren i fråga:
—
När de andra partierna vägrar se och debattera olika problem (inbillade eller faktiska) kopplade till invandringen, så får Sd monopol på att vara “den kritiska rösten”. Detta i sin tur gör att de drar till sig väljare som inte delar deras rasistiska underström, men som ser denna som ett mindre problem än de andra partiernas kompakta ovilja att föra en förutsättningslös debatt.
Man kan faktiskt undra varför. Jag som sett Sd inifrån vet att det är ett parti som har rätt lite att komma med i flertalet frågor, de som tjänar mest på att ingen debatt förs är Sd själva.
Min analys är att det åtminstone inom vänstern finns en målkonflikt mellan tre olika önskemål som är svåra att förena. Man vill ha full sysselsättning, höga löner och en generös invandring. Det är svårt enligt mig.
Vi har redan idag en situation där Sverige tappar jobb till utlandet på grund av handelsvillkor och skatteregler. De produktiva jobben blir allt färre. Samtidigt kommer fler människor in i landet och ska försöka få jobb. Kontentan blir att fler och fler ska slåss om färre och färre jobb. Spontant sett brukar lönedumpning uppstå under såna omständigheter, men i Sverige har vi starka kollektivavtal som kan stänga ute de som vill arbeta för lägre löner. Lönerna hålls uppe, men på bekostnad av att många hålls ute från arbetsmarknaden.
När man invänder mot att trion “sysselsättning, höga löner, generös invandring” är svår att uppnå, så blir inte svaret att “det går att uppnå genom A, B, C så att X och Y mildras o.s.v”. Nej svaret blir istället att det är omoraliskt att ställa olika grupper och önskemål mot varandra.
Politik blir då inte längre en tävlan om att komma på lösningar på olika problem, utan istället en slags social teater där man tävlar i att ha den högsta moralen. Denna teater passar perfekt för de som är politiskt aktiva och ser en politisk yrkeskarriär framför sig – då det sociala spelet är något de behärskar. Men det är en teater med en luttrad publik, som helst vill se resultat. När dessa uteblir så lockas många av en skådespelare med betydligt sämre sminkning och framtoning, men som åtminstone erbjuder en praktisk lösning (stoppa invandringen).
Redan innan jag lämnade Sd insåg jag att Sd:s “lösningar” inte i grund och botten gjorde något åt grundproblemet: att kapitalisterna har ökat sin makt i samhället både ekonomiskt, juridiskt och politiskt. Men däremot uppfattade jag deras restriktiva invandringspolitik som ett sätt att mildra problemen med exempelvis ökande arbetslöshet, bostadsbrist med mera.
Hade det funnits en offensiv och realistisk vänster, så hade inte Sd varit ett intressant fenomen. Realisterna inom vänstern är dock inte offensiva, och de offensiva inom vänstern är inte realistiska.
—
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Leo Sundberg, Socialdemokraterna, vänstern, främlingsfientlighet, invandring, invandrare, invandringspolitik
